Vardag, men inte riktigt

Jaha, i onsdags blev jag då opererad. Allt gick "som på räls" som min kirurg uttryckte det. Jag låg på sjukhuset tills på fredagen, kom hem fredag mitt på dagen. Helgen har tillbringats slötittande på TV och sovande i TV-soffan. Jag är svullen som en fotboll i ansiktet och har typ blåmärken lite överallt. Eller inte blåmärken, snarare gulmärken. Jag har ingen känsel i ansiktet och kinderna och näsan känns liksom tandläkarbedövade... Hoppas att det snart går över, man vill ju kunna känna om man har något i ansiktet eller om någon pussar en på kinden (även om det senare kommer att dröja pga smärta). Fast smärtan är ändå inte så farlig, jag äter brusalvedon och kan till och med skratta ibland. Jag har redan gått ned ca 1,5kg i vikt. Jag ska se till att jag inte tappar mer. Men det är svårt att äta soppa till varje måltid. Speciellt då jag aldrig, aldrig, äter soppa annars.

Vardag är det, men det är inte riktigt vardag. Jag går inte mycket i skolan i vanliga fall, inte på grund av skolk utan på grund av att vi har väldigt få lektioner, så det känns ju väldigt ensamt att vara ensam. Man undrar om alla i skolan kommer att glömma bort en. Men det gör de nog inte. Får se om jag orkar pallra mig dit på fredag för biologiprovet. Som sagt, inte särskilt troligt att jag gör det, men vem vet...

Jag har fått låna OC säsong 2 av min kompis I och har verkligen njutit av de avsnitt jag hittils sett. Imorgon fortsätter marathonet, och sen ska jag nog plugga.

Nu ska jag sova. Pussisar.