Käkkirurgi

Shit. Idag var jag hos doktorn. Jag hade för tre år sedan ett underbett på ca 6 mm som man då opererade bort. Och det gick ju bra, förutom att det nu har vuxit tillbaka, så i slutet av denna månaden ska jag upp på operationsbordet igen. Jag känner mig nervös för hur mycket jag kommer att missa i skolan. Hur ont jag kommer att ha och hur annorlunda jag kommer att se ut. Jag kommer att vara nedsövd, operationen tar ca 2 h. Allt sköts innfrån munnen så det blir inga synliga ärr. Men de sågar ju liksom av det övre käkbenet och skruvar sedan fast det på plats igen. Känns väl inte jättekul att de ska såga och ha sig i mitt ansikte, men jag tror att det funktionellt kommer att vara värt det. När jag nu en gång har känt hur det känns att ha ett fungerande bett, och när jag nu får chansen att få ett fungerande bett än en gång, varför inte?

Mina vänner och bekanta säger att jag inte behöver göra operationen, "du är ju redan så söt!". Men för mig handlar det inte om det. Jag är snarare rädd för hur jag kommer att se ut efter operationen. Tänk om min näsa blir helt fucked up efteråt? Tänk om jag inte känner igen mig själv i spegeln? Tänk om jag blir "ful"?

Nej, allt känns faktiskt ganska jobbigt idag. En kompis till mig undrade dessutom idag om vi kunde ha sällskap till en annan gemensam kompis födelsedagsmiddag. Kruxet är dock att jag inte blivit bjuden. Något hon tyckte inte spelade någon roll. Men inte fasen vill man komma till någons fest utan att vara bjuden?